i Graviditet, Mammaliv

”Den perfekta föräldern”

I går skrev Jennifer ett inlägg om den perfekta föräldern och jag skrev en kommentar på inlägget som flera verkade uppskatta så jag tänkte utveckla det lite i ett eget inlägg.

För det första så tror jag inte att den perfekta föräldern finns och för det andra tror jag inte heller att det är något att sträva efter att vara. Anledningen att jag valde att kommentera är att jag läste en hel del om små barns utvecklingsfaser och anknytning när jag utbildade mig till socionom. Våra lärare pratade hela tiden om ”good enough parent”. Som socialarbetare kan man ju träffa på föräldrar som faktiskt inte är good enough men de allra, allra flesta försöker faktiskt vara, och är, de bästa föräldrarna för sina barn. Sedan kan det finnas omständigheter som gör att det ändå inte fungerar som till exempel missbruk, fysiska eller psykiska sjukdomar eller annat i omgivningen.

Det som ändå är positivt och viktigt även för ”vanliga” föräldrar att ta med sig är att det mesta går att reparera. Barn är överlevare och de hittar det de behöver för att utvecklas. Det är omöjligt att stå för allt som ett barn behöver som ensam förälder (eller till och med två föräldrar) men det finns ju ofta en mor- eller farförälder, förskolelärare, granne, kompis eller någon annan som kan ge den dimension som man inte har själv. Och barn söker den kontakten omedvetet.

Till exempel när vi pratade om utvecklingsfaser så lyftes den klassiska ”titt-ut-leken” (den där man håller händer eller ett föremål framför ansiktet och sedan tittar fram och säger titt-ut). De flesta har lekt den med sina barn och den har faktiskt ett viktigt syfte för anknytningen genom att visa att om man inte syns så finns man kvar och framförallt så kommer man tillbaka. En förälder som drabbats av förlossningsdepression kanske inte orkar engagera sig i sådana lekar med sitt barn utan har fullt upp att bara sköta det basala med blöjor, mat och sömn. Men den här leken är den som de flesta andra i omgivningen kommer att leka med barnet. Till och med folk på spårvagnen/bussen har lekt den med min son.

Det här är bara ett exempel på att barnet kommer att utvecklas och få det den behöver och att man inte behöver lägga onödigt stor press på sig själv som förälder, och kanske främst mamma. För det är mammornas ansvar som är i fokus i samhället och på internet i forum och bloggar. Det är till och med lätt att känna att man är en dålig förälder om man ger barnet socker innan det fyller fem eller inte bara har ekologiska, giftfria leksaker och kläder hemma men i det stora hela så är ju det ganska betydelselöst när det kommer till att uppfostra ett barn till en fungerande individ i vårt samhälle. Sedan kan man självklart lägga fokus på det man själv tycker är viktigt utifrån intresse och energi men det är ingenting som ska skilja en bra från en dålig förälder. En dålig förälder är någonting helt annat.

Och i början på inlägget skrev jag att den ”perfekta föräldern” inte är något att sträva efter att vara. Det jag menar med det är att vi föräldrar även är förebilder för våra barn när det gäller att hantera motgångar och när saker går fel. För barnet kommer att göra fel och råka ut för negativa saker många gånger under sitt liv och har man då inga bra verktyg för att hantera det så kan det bli större problem. Det viktiga är att prata med barnet om varför det blev tokigt. Kanske man tappade humöret i en stressig situation eller misslyckades med något i vardagen. Det ger barnet så mycket mer än att ha en förälder som alltid visar upp en perfekt fasad för det är ju ett ouppnåeligt ideal då motgångar tyvärr tillhör livet.

Så här tänker jag i alla fall och du får jättegärna kommentera om du håller med eller tänker annorlunda kring detta för jag har ju mest teoretiska kunskaper och är ju fortfarande nybörjare på det här med att vara mamma 😉

  

Share Tweet Pin It

JennyJenny

Välkommen till min blogg! Här får du följa mig i mitt vardagsliv som just nu har stort fokus på mammalivet. Jag är just nu föräldraledig då jag är en ganska nybliven tvåbarnsmamma. Jag bor tillsammans med min man, T, i Göteborg och vi har sonen K som föddes i juni 2014 och dottern J som är född i maj 2016. Kommentera gärna mina inlägg för jag tycker det är så kul att se vilka ni är som är här och läser och ställ mer än gärna frågor om det är något du undrar över!

Föregående inläggGravid vecka 35
Nästa inläggOnsdag

2 Kommentarer

  1. Esther
    1 år ago

    Tack för ditt inlägg och din blogg. Jag blev otroligt stressad med allt jag skulle och inte skulle göra när min son föddes för två månader sedan. Kände mig jämt otillräcklig och som en dåligt mamma. Stött från kompisar och liknade blogg inlägg hjälpa 🙂

    Reply
    1. Jenny
      1 år ago

      Tack så mycket för din fina kommentar. Det är verkligen en omställning att bli förälder och att dessutom hantera alla krav när man är hormonell och i sömnbrist är för mycket för de flesta. Hoppas att det känns bättre och bättre!

      Reply

Kommentera