Nu när vi var i Blekinge har K sovit hela nätterna (men vaknat tidigt då det är väldigt ljust i rummet där vi sovit). Han har faktiskt sovit bra de senaste veckorna och nöjt sig med en flaska mjölk när han ska sova och sedan inte behövt mer under natten. 

Två år och två månader tog det alltså (med reservation för att jag vet att det tiders blir värre sovperioder snart och allt sånt där). Tänk om jag hade vetat när han var liten bebis att det skulle dröja så lång tid och så många upphackade nätter! Undrar om jag hade kunnat hantera det bättre eller om jag hade mått ännu sämre? 
Jag vet att jag läste om barns utveckling att många bebisar började sova hela nätter vid 4-6 månader ungefär… Hahaha. Ni vet jag ju (efter måna samtal med vänner och bekanta att den flesta ändå börjar sova stabilare efter två år). Men där i början var det nog mer stressande att jaga sovtimmar och försöka olika saker för att K skulle sova bättre. 
Med J nu så känner jag inte alls samma stress. Dels så har hon ju sovit bättre sina första månader än vad K gjort och sen är jag väll lite van att vakna 4-5 gånger per natt så det stör mig inte så mycket. Så länge jag slipper gå och vagga henne flera timmar medan hon skriker (de nätterna kommer nog) så känns det ändå som att jag är utvilad.
Och sedan finns ju vetskapen om att någon gång så kommer de båda att sova hela nätterna och dessutom kunna somna om själva.