i Graviditet, Mammaliv, Vardag

Förlossningsberättelse med Storebror

Jag har ju tänkt skriva ner min förlossningsberättelse ganska länge nu och vad passar bättre än att göra det nu när Storebror fyller 3 år. De här berättelserna verkar ju vara populära på bloggar men jag vill också ha det sparat för mitt eget minnes skull. Så vi gör en liten tidsresa tillbaka till för tre år sedan.

Storebror var beräknad till den 9 juni 2014. Dagen innan, den 8 juni, var jag med två vänner i Botaniska trädgården här i Göteborg. Vi promenerade runt, tog kort på fina växter och klättrade uppför ett berg för att titta på den fina utsikten. Jag hade inga känningar och förutom att magen så klart var tung att bära runt på så mådde jag väldigt bra. Det var riktigt varmt och värmen skulle hålla i sig länge den här sommaren. För mig som älskar soligt och varmt väder så var det bara skönt!

Den 9 juni kom och gick utan några som helst känningar av att förlossningen var på gång att starta. När min mamma väntade mig så gick hon över 12 dagar så jag var ganska inställd på att jag också skulle få vänta till efter beräknat förslossningsdatum. Den 10 juni så vaknade jag i alla fall tidigare än vanligt och kände en molande känsla i magen. Tanken som kom direkt var så klart att det kanske var dags nu! Efter några minuter så kom den där känslan i magen igen. Det var lite likt värken som man får när man har mens men med skillnaden att den kom snabbt och sedan sakta släppte igen. Jag laddade ner en värk-app till telefonen för att börja mäta hur länge värkarna varade och hur långt mellanrum det var. För nu var jag ganska säker på att det faktiskt var värkar som hade väckt mig. Samtidigt så visste jag ju att värkar kunde hålla på så här i flera dygn innan det var dag för förlossning ”på riktigt”.

Efter ett tag vaknade T och han blev klarvaken förståss när jag berättade vad som var på gång. Vår BB-väska var packad sedan några veckor tillbaka men den saknade lite godis, dricka och annat som man kan tänkas behöva när man åker in till förlossningen och sedan BB. Jag fick ligga kvar och vila i sängen (eller ligga och googla på andras förlossningsberättelser var väl vad jag gjorde) medan T gick ut på stan för att handla.

Efter ett tag ringde han för att berätta att han mött några kompisar som skulle ta en fika på stan så han ville kolla hur jag mådde och om jag ville att vi skulle följa med dem. Äta måste man ju och värkarna kom och gick utan någon slags regelbundenhet så jag gick ut för att möta dem. Efter fikan skulle de vidare för att möta några andra vänner på Andra långgatan och ta en öl på en uteservering. Eftersom solen strålade och vi mest gick runt och väntade så följde vi med och drack några läsk med dem. Min stora mage ledde ju till att folk frågade när det var dags och deras ansiktsuttryck blev lite bekymrade då jag svarade att det nog var dags när som helst eftersom jag börjat få värkar den där dagen. Men värkarna gjorde inte direkt ont än så länge och de kom med långt mellanrum så vi kände ingen direkt brådska. Så småningom tog vi en promenad genom stan tillbaka hem. Vi tittade på ett nytt avsnitt av Game of Thrones men när vi sedan bytte över till en film så började jag känna av värkarna lite mer och de kom allt mer tätt.

Jag ringde in till förlossningskoordinatorn (vilket man gjorde i Göteborg för det var de som sa till vilket sjukhus man skulle åka) och berättade om värkar och minuter som de varade och allt sådant. Hennes svar var att jag nog kunde avvakta hemma ett tag till med hjälp av ett bad och en alvedon. Eftersom badande inte riktigt är min grej (och speciellt inte med en stor gravidmage som gör det svårt att ligga bekvämt) så tog jag alvedonen och vi tittade vidare på filmen. Jag var kanske inte helt med i filmens handling får väl erkännas.

Vid tio-tiden på kvällen så kände jag att nu var det nog faktiskt dags att vi började röra oss mot förlossningen. Värkarna kom med ganska snabbt mellanrum och de kändes så pass mycket att jag var tvungen att börja andas igenom dem (tack gravid-yogan där jag lärde mig den tekniken!). En kompis til T hade lovat att skjutsa oss in så T ringde honom medan jag ringde förlossningskoordinaton igen. Vi blev hänvisade till förlossningen på Mölndals sjukhus. Mitt vatten hade inte gått ännu så vi tog med en handduk som jag kunde sitta på ifall något skulle hända på vägen för jag ville ju inte förstöra den snälle kompisens bil. BB-väskan hade vi också med oss.

Eftersom det här var tre år sedan får jag nu börja tjuvkolla på journalen från förlossningen för att friska upp minnet men 22:50 blev vi inskrivna i alla fall. De kopplade CTG-mätare runt min mage för att se mina värkar och bebisens hjärta. Det står i anteckningarna att det var ett mycket livligt barn i magen och jag minns att han sparkade så hårt att CTG-mätaren lossnade några gånger. Inte helt lätt för dem att få till en bra mätning.

Barnmorskan kollade hur mycket jag var öppen och meddelade att det var 4 centimeter öppet. Jag kunde andas ut för jag visste att det innebar att vi inte skulle bli hemskickade. Något jag oroat mig lite för då man ju aldrig vet om något hänt fast man haft värkar ett längre tag. Vi fick i alla fall bli kvar och jag blev tillfrågad om jag ville ha någon smärtlindring. Det blev lustgas på låg nivå och en värmedyna för ryggen för det var i svanken jag kände av värkarna mest.

Sedan följde några timmar då jag försökte hitta tekniken med lustgasen och testade lite olika ställningar. Jag låg först i sängen, sen stod jag vid ett ståbord och sen tillbaka till halvsittande i sängen. Vid 01:20 gick mitt vatten samtidigt som barnmorskan skulle undersöka hur öppen jag var. En mindre svallvåg av vatten flög ut över henne och sängen och T var mycket glad att han höll sig uppe vid mitt huvud under undersökningen för han slapp få något på sig. Barnmorskan hann i alla fall känna att jag nu var 10 centimeter öppen. Alltså så öppen man blir. De började duka upp ett bord med saker som behövs när barnet kommer ut och sa glatt att nu var det inte alls långt kvar!

jennyjenny_storebror

När vattnet hade gått kändes värkarna direkt annorlunda. De blev mycket kraftigare och jag tror även att de kom tätare. Jag fick återigen testa lite olika postioner att stå, sitta och ligga i för barnets huvud låg fortfarande ganska högt upp. Det hela gick alltså inte riktigt så snabbt som barnmorskan hade trott… Vid 03:18 så fick jag Oxytocin. Det gavs för att få igång värkarna för nu hade de börjat komma allt glesare och varade kortare tid. Efter det kom det krystvärkar men barnmorskan ville att jag skulle avvakta att krysta då barnet fortfarande var för högt upp. Jag fick så småningom börja krysta i alla fall men det gjorde inte så mycket till eller från. Bebisen hade fastnat och ville inte komma ut. Vid 04:39 står det i journalen att de höjde Oxytocin-droppet och samtidigt fäste de en elektrod på bebisens huvud för att hålla koll på honom så att allt var bra.

05:15 noterades det att jag började bli mycket trött. Kanske inte så konstig efter flera timmar med krystvärkar och dessutom mitt i natten. Det testades i alla fall en ny grej och det var ”norska knopen”. Det innebar att de knöt en knut på ett lakan och sedan fick jag ligga och dra i det och på andra sidan stod en undersköterska och drog tillbaka som någon form av dragkamp. Det skulle hjälpa till så att rätt muskler användes i krystandet och det verkade ha bra effekt för nu gick det framåt och bebisen rörde sig nedåt.

Trots att det gick bättre nu så gled ändå bebisen tillbaka uppåt så fort en krystvärk slutade och jag hörde att barnmorskan började diskutera om det inte var dags att ta hjälp av en sugklocka. Jag tyckte att sugklockan såg så läskig ut och ville helst slippa så det gav mig extra krafter att fortsätta ta i. Klockan 06:11 så kom äntligen Storebror ut till en trött men lättad mamma. Trots att förlossningen pågått aktivt så länge hade han bra värden på de undersökningar som de gör direkt när bebisen kommer ut. Redan efter tio minuter kom moderkakan ut och det blev bara en enda liten bristning som de snabbt satte ett stygn i efter lite bedövningsspray. Vid halv elva på morgonen hade alla undersökningar gjorts och vi hade fått den speciella fikan som ges efter förlossningen. Då fick vi flytta över till BB-avdelningen och jag rullades dit i rullstol eftersom jag var ganska mörbultad av förlossningen.

Men den 11 juni klockan 06:11 är klockslaget som förändrade våra liv för alltid för då blev vi föräldrar till en liten pojke. 3730 gram tung, 51 centimeter lång och alldeles, alldeles perfekt.

jennyjenny_storebror-2

Share Tweet Pin It

JennyJenny

Välkommen till min blogg! Här får du följa mig i mitt vardagsliv som just nu har stort fokus på mammalivet. Jag är just nu föräldraledig då jag är en ganska nybliven tvåbarnsmamma. Jag bor tillsammans med min man, T, i Göteborg och vi har sonen K som föddes i juni 2014 och dottern J som är född i maj 2016. Kommentera gärna mina inlägg för jag tycker det är så kul att se vilka ni är som är här och läser och ställ mer än gärna frågor om det är något du undrar över!

Liknande inlägg

Gravid vecka 31

Skrivet den 5 mars, 2016

Onsdag

Skrivet den 28 september, 2016

Vår dotter är här 

Skrivet den 10 maj, 2016

Föregående inläggLillasyster 13 månader
Nästa inläggStorebror tre år

2 Kommentarer

  1. Jessica
    6 månader ago

    Intressant att få ta del av förlossningsberättelsen. Du är som alltid lugnet självt 😉 <3

    Reply
    1. JennyJenny
      6 månader ago

      Haha. Ingen anledning att hetsa upp sig 😉 sen hade jag väl tur att det inte gjorde så ont i början 🙂 ❤️

      Reply

Kommentera