På söndag är det Mors Dag och jag hittade ”Gravidlistan” inne på Englas blogg så jag tänkte fylla i den som en tillbakablick på graviditeterna. Lämna gärna en kommentar om du också använder och fyller i gravidlistan. Kul att se vad andra svarar!
När blev du mamma?
Jag hade fyllt 30 när Storebror föddes (i juni 2014). Jag hade satt upp någon slags gräns i mitt huvud att jag ville få barn innan jag blev 30 år och jag blev i alla fall gravid innan dess 😉
Hur många barn har du?
Jag har två barn. Storebror K som föddes 2014 och Lillasyster J som föddes 2016.
Var graviditeterna planerade?
Ja. De var väldigt planerade och båda barnen kom precis när vi hade tänkt oss. Jag hade ju läst att det i genomsnitt tar 6 månader innan man blir gravid från att man börjar försöka så förhoppningarna att det skulle gå att planera så bra var ju inte så höga. Men vi lyckades bägge gångerna på första försöken.
När berättade du om graviditeterna?
Jag minns hur vi berättade men inte exakt när. Vid första graviditeten försökte vi hålla oss de 12 veckorna men jag tror att vi berättade lite innan för far- och morföräldrar. Med andra graviditeten berättade vi ännu snabbare. För kompisar och på jobbet väntade jag lite längre dock.
Hur många barn vill du ha?
Vi är väldigt nöjda med de barn vi har. Även om det är mysigt med barn för det allra mesta så känns det ändå lockande att få tillbaka lite mer av obruten sömn och lite mer tid på tu man hand med min älskling. För varje barn så skjuter man ju upp den tiden allt mer.
Tätt ihop eller långt isär?
Vi valde att få våra barn ganska tätt ihop. Det skiljer 23 månader mellan dem. Dels så var det ett val för att de skulle vara ganska nära varandra i ålder för att ha bra förutsättningar att kunna leka ihop och förhoppningsvis ha mycket glädje av varandra som små. Men också för att vi redan var inne i småbarnsrutinerna med lite sömn, blöjbyten och allt annat. Kanske hade det känns svårare att starta om när man hunnit vänja sig vid ett mer ”självgående” barn. Nu får vi liksom det väldigt koncentrerat men förhoppningsvis har vi lite lugnare barnår framför oss. (Hoppas kan man ju i alla fall!).
Har du oroat dig mycket under graviditeterna?
Inte jättemycket. Jag har inte åkt in och gjort extrakontroller på grund av oro för bebisarna när de legat i magen. Jag har litat på att undersökningarna på MVC visat att allt varit ok. Jag har dessutom haft två vilda barn i magen så de har sparkat och rört sig. Jag känt av dem sedan tidigt i båda graviditeterna och det har lugnat mig. Sedan har man väl alltid en oro över att de inte ska växa och utvecklas som de ska. Det har ju lugnat sig vid de obligatoriska kontrollerna.
Det som jag har oroat mig över är förlossningarna. Det är ju en sådan grej som man måste ta sig igenom för att få sitt barn och oavsett om allt går som det ska så är det ju en hel del smärta man ska gå igenom. När det närmat sig beräknat förslossningsdatum så har det ändå känts hanterbart. Med första barnet så tänkte jag inte så mycket längre än till förlossningen men när vi väntade Lillasyster så tillkom det också en del oro för hur det skulle gå att ta hand om två barn och hur Storebror skulle känna. Men den oron var också bra för att kunna förberda sig så mycket som möjligt för det som skulle komma.
Hur var graviditeterna?
Jag hade två lätta graviditeter. Lite illamående de första 12 veckorna och en del foglossning mot slutet. Lite mer förvärkar andra graviditeten men allt var hanterbart och jag kunde arbeta och leva ungefär som vanligt under hela tiden.
Jag hade inga direkta cravings men en gång under båda graviditeterna blev jag väldigt sugen på hemmagjord tonfiskröra så något behov av Omega 3 kanske infann sig? Annars var det inga konstiga saker utan mer sånt som jag kan bli sugen på annars också. Sura saker (som frukter), söta saker (som godis) etc. Under första graviditeten hade jag i och för sig ett sug efter milkshake och mjölk ganska länge.
Under första graviditeten så mådde jag illa så fort jag kände doften av stekt kyckling och jag hade svårt för lagad mat båda graviditeterna och ville mest ha kall mat som fil, mackor och sådant.
Humöret blir ju såklart påverkat av alla hormoner som kommer när man producerar ett nytt liv i sin kropp. Men jämfört med hur jag hört att det kan vara så hade nog T ganska lätt med mig. Även om det ibland kunde vara tvära kast mellan glädje, sorg och irritation kunde jag hantera det mesta på egen hand utan att låta det gå ut över honom alltför mycket.
Gillade du att vara gravid?
Både ja och nej. Det är en häftig känsla att veta att man har en annan människa inuti sig som dessutom ger sig till känna med rörelser och sparkar. Men det är också lite läskigt att man hela tiden bär runt och ansvarar för ett liv. Att allt man gör påverkar det. Till exempel om man stressar på jobbet så märker man att barnet i magen blir påverkat och man måste vara noga med vad man äter och dricker på ett helt annat sätt än om man bara har sig själva att tänka på.
Jag tyckte att det var häftigt att kroppen växte och anpassade sig efter att bära och föda en annan människa. Samtidigt var det svårt att känna sig begränsad. Speciellt under andra graviditeten när jag behövde lyfta och ta hand om vårt första barn så var det frustrerande att inte kunna röra sig som jag ville. Jag är också van att gå snabbt. När foglossning och sammandragningar slog till så tvingades jag att gå med små steg och långsamt. Det var en stor utmaning att lyssna in kroppen och att inte kunna bestämma över tempot själv. Sådant kan jag uppskatta nu; att jag kan använda min kropp utan att den gör ont eller jobbar emot mig. Men eftersom jag tack och lov hade enkla graviditeter så var det för det mesta en positiv upplevelse och ingenting som jag led av.
Visste du vilket kön det skulle bli?
Ja, vi tog reda på vilket kön det var bägge graviditerna vid rutinultraljudet. Vi (eller i alla fall jag) är alldeles för nyfiken för att vänta. Det kändes dessutom bra att få reda på så mycket som möjligt om den som låg i min mage.
Med första barnet trodde vi att det var en tjej ända fram till rutinultraljudet. Vid andra graviditeten hade jag ingen känsla alls för om det var en tjej eller kille som låg i magen. Jag skrev ju om en lista här på bloggen med myter för att avslöja könet på barnet i magen (som förövrigt är mitt populäraste inlägg tror jag). Där stämde resultatet även om det var knappt.
Hur var förlossningarna?
De var väldigt olika varandra. Jag har tänkt länge att jag ska dela med mig av mina förlossningsberättelser här på bloggen lite mer detaljerat men den där tiden för att sitta och skriva ner dem har inte riktigt kommit ännu. Men snart så…
Min första förlossning var i alla fall ganska lång och bitvis tuff då bebisen ”fastnade” på någon kant i bäckenet. Jag kämpade på med fem timmars krystvärkar innan han kom ner och ut. Det ledde till att jag var väldigt trött och svag efteråt.
Den andra förlossningen kändes helt annorlunda. (Tydligen vanligt då det redan passerat ett barn och därmed går det oftast lättare). Utan att minnas exakt så tror jag att det handlade om cirka 10 minuters krystvärkar då. Inte så konstigt att jag var piggare och starkare direkt efteråt! Men som sagt. Mer detaljer kommer om förhoppningsvis inte alltför länge för den som är nyfiken.
Hur var första bebistiden?
Den allra första bebistiden med vårt första barn var en omvälvande tid. Att gå från noll barn till ett barn var en jättestor omställning för oss och vårt förhållande (och kanske för de flesta som får barn?). Helt plötsligt kommer en liten varelse som hela tiden måste sättas i första hand framför alla andra av ens egna behov.
Med andra barnet upplevde jag inte alls en sådan känsla (ingen tvåbarnschock med andra ord). Med första barnet så kände jag att varje liten sak blev jättestor; röda prickar, magont, sömnen, feber, osv, osv. Mycket googlande och pratande i mammagrupper. Med andra barnet hade vi ju just gått igenom allt det där och visste också att det allra mesta kom och passerade väldigt snabbt så det är inte mycket som är värt någon större oro. Dessutom finns inte riktigt tiden att fokusera så mycket på varje liten detalj när Storebror ser till att han får sin beskärda del av allt fokus.
Hade du bestämt namnen sedan innan?
Med Storebror hade vi inte bestämt ett namn men vi hade en gemensam lista på ett antal namn som vi båda kunde tänka oss. När han kom så blev det jättesvårt att välja och han blev en vecka gammal innan vi tillslut bestämde oss för ett av de namnen som vi båda hittat och gillade.
Eftersom vi trodde att Storebror var en tjej halva graviditeten hade vi fastnat för ett tjejnamn som vi båda tyckte om. När vi sedan väntade Lillasyster så var det namnet fortfarande det enda vi kunde tänka oss på en tjej så därför fick hon heta det. Och som tur var så passade hon i det namnet även när hon kom ut!
